28 februari 2015

Prylar prylar prylar

Varning: detta inlägg kommer att handla om prylar, delvis elektroniska, samt om positiva konsumtionserfarenheter. Inlägget är ett samarbete med materialisten i mig och mig själv (öh?).

Poängen med reklam är oftast att de potentiella kunderna ska få en känsla av att de verkligen behöver vissa saker, och att de därför inte kan låta bli att köpa det som utannonseras. Alla har vi ramlat dit någon gång och köpt något som vid närmare eftertanke inte alls är nödvändigt. Sen ligger prylen där i skåpet och tar upp plats.

Det är inte det jag ska skriva om nu. Utan motsatsen. Jag tänkte lista grejerna som jag någon gång fått eller köpt och som verkligen inte samlar damm. Varsågoda:

  • Spikmattan, som alla skulle ha för några år sedan. Jag tror jag fick den när jag fyllde 29. Den är helt fantastisk och jag använder den ofta. Om jag har svårt att varva ner, svårt att slappna av eller annars bara vill sova extradjupt en natt, då somnar jag på spikmattan. Efter ett tag brukar jag vakna av mig själv, plocka bort den och sova vidare. Gott gott. (Bara av att skriva om det blir jag helt dåsig, faktiskt.)
  • Min yogamatta, som min svåger gav mig till julklapp när jag väntade Edda. Jag hade önskat mig den, men var i så dåligt skick då (foglossning) att jag inte använde den på många månader. Men från och med att hon var tre månader ungefär, ja då har jag använt den många gånger i veckan, nästan varje dag till och med. En helt fantastisk sak att ha i sin ägo.
  • Hushållsassistenten, som vi köpte när den Caj hade med sig från sitt barndomshem började ha för mycket ljud. Den är jättetung och kostade mycket men har verkligen varit värd sitt pris. Jag bakar mest bröd i den, i medeltal en gång i veckan.
  • Projektorn. När Lovis var liten, innan vi fick Idun, övertygade min käre make mig om att det kunde vara smart att skaffa en projektor och en stor duk så vi skulle kunna se på film lite större än i min lilla laptop-skärm. Jag var tveksam till en början, men alltså OJ vad vi har använt den. I snart åtta år har vi haft den och vi ser på allt i den. Senast igår: ett avsnitt Africa (en Netflix-dokumentärserie om Afrikas djur och natur, som vi tittar på med barnen som fredagsmys) och senare Anchorman 2. 
  • Espressomaskinen som vi fick till bröllopsgåva. Eller ja, den första har gått sönder, men vi hittade en ny, identisk, och den används flitigt.
  • Läsplattan. Eller läsplattorna, min första läste jag ju tills den tog slut. Nu har jag en Nook, med upplyst skärm. Praktiskt. (Tips: det är bra att ha kort till många bibliotek, att låna över nätet går ju att göra varifrån som helst.)


Och på tal om bibliotek, nu ska jag ställa mig i ordning och gå till stadsbiblioteket för mitt sedvanliga långa lördagsskrivarpass. Idag: korrekturläsning av den ombrutna versionen av Den falska Bernice (tack Pia, suveränt layoutat, jag är i och för sig inte alls överraskad) och två stipendieansökningar. Samt förhoppningsvis tid och ork att reda ut de senaste kapitlen i mitt nuvarande projekt, så jag kan stormskriva vidare på det i morgon.

27 februari 2015

Dagens insikt

Mina barns förhållande till 80-talet är lika avlägset som mitt till 50-talet.

Mitt förhållande till 50-talet är ungefär lika som mina föräldrars förhållande till 20-talet.

80-talet är för mig ungefär vad 20-talet är för min farmor och vad 30-talet är för min mormor.

Det känns som om andra världskriget är jättelänge sedan, ändå känner jag flera som antingen var barn eller unga vuxna då. Som var med.

Och Edda har snart bott på Åland halva sitt liv.

(Här ville jag avsluta med något slagkraftigt om tidens gång men det blir bara fånigt. Men ni fattar vad jag menar, va?)

24 februari 2015

Drömmen om New York

När jag vaknade sov alla barnen fortfarande. Caj hade redan åkt på jobb. Jag hann därför förbryllas över min dröm.

I drömmen hade jag åkt till New York för att sommarjobba. Jag skulle jobba i en liten glasskiosk som stod nånstans i närheten av Hudson River (som såg ut som en bredare och skitigare version av Aura å). Glasskiosken hette "Anna's" och var belägen i en supersmal (ungefär 1.5 m, om jag minns rätt) gul trähusvagn med riktigt avskavd och smutsig fasad. Jag frågade om jag fick tvätta händerna i en diskho som fanns där, men fick ett nekande svar. Och väl inne visade det sig att min uppgift inte hade något med glass att göra, utan bara med cupcakes. På mig föll ansvaret att doppa dem i strössel. Jag fick själv välja vilka kombinationer jag ville skapa. Det kändes som ett drömjobb.

Problemet var bara att jag, varenda gång jag skulle dit (hände 2-3 ggr i drömmen), tappade bort mig. Jag visste på ett ungefär var Anna's låg (i utkanten av ett torg, på en trottoar, bredvid en massa parkerade bussar och långtradare), men kom ändå inte riktigt ihåg exakt hur omgivningarna såg ut, jag gick förbi den gång på gång i misstag medan jag letade. En gång ringde jag min vän Joanna och beklagade mig (hon är en av de som jag pratar mest i telefon med på riktigt också, och följaktligen beklagar mig mest åt även i verkligheten). Jag minns att vi skrattade mycket åt något, antagligen åt att det inte riktigt blev till något med mitt jobbande.

Nån som vill gissa vad drömmen egentligen betyder?

21 februari 2015

Lennon & Maisy

Barnen lyssnar mycket på Lennon & Maisy just nu, två kanadensiska väldigt unga och väldigt begåvade tjejer. De är födda 1999 och 2003 och jag tänker på hur otroligt stolta deras föräldrar måste vara över dem (haha). (Ja, jag lyssnar också, så klart. Och tycker de är grymt begåvade och har förfärligt snygga röster!)

Det här är dagens låt som jag har hört på kanske sju gånger eller så (barnen har inte upptäckt den än). Mycket vacker.

En bra dag

Den här dagen har varit alldeles fantastisk! Edda sov till klockan åtta! Huset var städat eftersom jag städade hela igår (det händer nästan aldrig att nån lyckas städa det i ett svep). Maten var inhandlad!

Jag lyckades yoga riktigt från morgonen utan att bli avbruten! Sen hade jag ju en alldeles ypperlig skrivsession på fyra timmar. Mitt i den fick jag ett sms om att de böcker jag har skrivit fanns på yles hemsida. Och mycket riktigt hittade jag en fin artikel om både Patrikböckerna och Alberta & Tor. När jag kom hem hade Caj både tvättat, hängt tvätt och tillrett sushiriset så vi kunde genast börja montera (eller vad det nu heter när man pusslar ihop) sushin inför kvällens middagsbjudning. 148 bitar senare dök gästerna upp, två jättetrevliga familjer som vi lärt känna sedan vi flyttade hit. Och det var så gemytligt! Alla vi umgås med här på Åland är så sanslöst trevliga. Sushin var god och samtalsämnena intressanta.

När gästerna hade gått hem lekte vi följa John med Edda som ledare. En väldigt kort stund visserligen, men hon tyckte det var jätteroligt, speciellt när hon sprang jättehårt och hela familjen följde efter. Haha. (Hett tips för alla som har ettåringar, alltså, jag hade inte provat förr med en så här liten John, men det gick utmärkt.)

Och sist, det som nästan är allra bäst: efter ett drygt år av sömnproblem har Eddas nattningsceremoni äntligen rett upp sig. Hon somnar utan sällskap, snabbt, i vårt rum. Hon är inte ledsen utan säger glatt godnatt från sängen, kramar sin kanin och somnar utan ett pip. Och hon sover hela natten. Det här gör mig så oerhört glad, för den konstanta sömnbristen har verkligen varit tärande på alla sätt. Vi kom ut på andra sidan av spädbarnssovandet, ännu en gång. Jag vågar inte tro att hon alltid kommer sova så här bra. Men jag är så glad över att det här skedet har hållit i sig rätt länge.

Just i denna stund känns livet väldigt trevligt, må jag säga.

Flow

Mitt skrivflyt har fortfarande inte tagit slut. Jag älskar att skriva på det här projektet. Idag har jag skrivit 2793 ord på fyra timmar. Visst, varje formulering är inte vägd på guldvåg, det finns mycket att redigera, men storyn löper bra, så jag fixar det andra senare.

Nu tar jag paus och fortsätter (på kapitel tjugo!) i morgon. Wohoo! Jag är så glad!

19 februari 2015

Tankar om att vara 35

Det börjar som ett skämt. Man skrattar åt att man uppvisar ett beteende som man alltid förknippat med folk som är äldre än en själv. Innerst inne tror man nämligen att det är valbart, för egentligen är man ju som man alltid har varit (de senaste fem, tio åren, alltså). Sedan går det upp för en, mer och mer, att det är på riktigt, åldrandet. Och då blir man förvånad, förskräckt och förtjust.

Begreppen "ung" och "gammal" är relativa. Klart att jag är ung om jag jämför med någon som är äldre än jag. Det finns ju ganska många åldrar jag inte har upplevt ännu. Men faktum är att det också finns väldigt många livsskeden jag har bakom mig.

Jag tycker inte att det bara är negativt att bli äldre. Oftast tänker jag inte på det, ibland gör jag det och blir... förbryllad. För att vänja mig vid mitt eget, oåterkalleliga åldrande måste jag konstatera vissa saker ibland, säga dem högt eller skriva ner dem, för att ens börja begripa var i livet jag befinner mig, vad åren har gjort med min person och mitt liv.

Hittills har jag dragit följande slutsatser om min nuvarande ålder (jag är trettiofem).
  • Man är inte längre yngre eller lika gammal som de som är berömda, utan kan istället identifiera sig med deras föräldrar. Jag säger bara (igen): Justin Biebers morsa.
  • Ens kompisar och andra som är födda ungefär samtidigt som en själv har redan hunnit uträtta storverk i sina liv. Folk som har studerat samtidigt som en själv är de som plötsligt vet en massa saker, som är experter, som är eftertraktade föreläsare eller som bor i andra länder och sköter viktiga jobb. Det är grymt imponerande. Och inte ett dugg konstigt, egentligen, det är klart att det är i vår ålder man är på topp, om man gör karriär. (Själv har jag ju snart kommit ut med fyra böcker. Också det överraskar mig ofta.)
  • Man får börja acceptera att man har sin fysikaliska höjdpunkt bakom sig. Långt bakom sig. Jättelångt bakom sig. Om man ska komma i toppform när man är i min ålder får man ägna hela livet åt det. Och det orkar åtminstone inte jag. Så man får nöja sig med lagom och gå med på att det är tillräckligt.
  • Man pratar om sjukdomar med sina kompisar. Och tycker det är jätteintressant.
  • Det hör till att ha nån kronisk åkomma. Det kan vara nästan vadsomhelst. Men kroniskt är det.
  • Man tittar på film och gissar åldern på hon som spelar huvudkaraktären. Man känner sig ungefär jämngammal med henne men tar i i underkant med ett halvt årtionde för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att det behövdes, eftersom hon är född 1983.
  • Man är beredd att göra stora förändringar i sin kost eller sina vardagsrutiner för att bevara sin hälsa. För man inser att det är på riktigt nu, man är verkligen inte odödlig, som man kände på sig att man var där i tjugoårsåldern.
  • Man är en sån som inte kan hålla tyst när saker går fel. Eller jag har i alla fall förvandlats till en sån kvinna, och det är ju bra på många sätt. Jag orkar inte beklaga mig i tystnad över saker jag tycker sköts fel utan kontaktar vederbörande och frågar vad de har tänkt göra åt saken.
  • Man lägger sig i när ungdomar beter sig illa på stan och bryr sig inte alls om att de antagligen tycker man är jobbig och tjatig.
  • Man skäms inte alls lika mycket för saker utan skakar av sig missöden och går vidare.
  • Man har en helt annan insyn i varats förgänglighet och gör därför förhoppningsvis klokare val. Jag kom till exempel idag fram till att jag förmodligen aldrig, av hälsoskäl, kommer sitta i nån styrelse eller ha stora, tunga och ansvarsfulla poster som kan vara stressande. Jag behöver inte ens överväga det. Den stressen klarar min mage inte av. Jag vet hur jag vill prioritera: familjen och mitt skrivande. Det är ungefär vad jag klarar av. Det räcker. Det finns andra som orkar mera, som orkar annat. Jag orkar det här.
  • Man inser också vilka påverkningsmöjligheter man har över sin egen tillvaro. Det är verkligen upp till en själv att leva så som man önskar, ingen kommer stoppa en (om man nu inte vill göra något olagligt, förstås) men ingen kommer heller puffa en in i det man vill, men inte vågar. Det är helt upp till en själv att ta tag i saker och ting.

Ni som är i min ålder (det är förresten också en grej, jag tycker att alla som är mellan 25 och 45 är ungefär jämngamla med mig, vilket betyder att jag teoretiskt sett känner mig jämngammal med individer, vars inbördes förhållande är förälder och barn), har ni mer att tillägga?