27 januari 2015

Min största lärdom från 2014

Det här inlägget har jag haft i huvudet i säkert fyra månader. Men det är väldigt kort. Och innehåller egentligen inte någon omvälvande information. Jag tänker ändå skriva det. Eftersom jag, varje gång jag gör så här, känner mig som en människa som har läget under full kontroll. Det är en skön känsla. Det är en känsla jag hoppas många får känna.

Vi har haft jättemånga middagsgäster på sista tiden (as in under de senaste åren, men särskilt sen vi flyttade till Åland). Eftersom vi är fem personer bara i vår familj, och eftersom de flesta familjer vi umgås med har minst två barn, är vi ofta nio personer eller fler vid matbordet. Det går liksom inte längre lika lätt att slänga ihop en liten middag av det som finns i skåpen. Tvärtom. Men jag har hittat lösningen. För om det är något jag verkligen har lärt mig under det senaste året så är det detta:

BÖRJA I TID

Gör man det känns det faktiskt inte stressigt att fixa stora middagar, utan roligt, precis så där som man vill.

Om du vet att du ska få gäster: planera dagar på förhand vad ni ska bjuda på. Förbered allt som går att förbereda länge, länge på förhand. Gör så lite som möjligt så sent som möjligt. Gör maten så pass färdig att du hinner längta efter att gästerna ska komma, att du hinner tömma diskmaskinen eller vila lite eller göra nåt annat trevligt.

Om ni har gäster över en hel helg och har många storkok att fixa: planera allt. Se till att alla ingredienser finns hemma så du slipper gå till affären i tid och otid. Gör så mycket mat att det blir rester över till flera måltider. Skaffa en tioliterskastrull för sjutton. Baka jättemycket bröd om du är lagd åt det hållet.

Det var det. Wisdom shared. Vad lärde ni er 2014?

23 januari 2015

Sofförälskad

Jag har gått och förälskat mig i en soffa. Jag har länge gillat den här modellen, men de har aldrig avtagbara överdrag, vilket är ett måste i en familj med tre barn. Men nu finns den här. Med avdragbara överdrag. Vi köpte vår nuvarande soffa begagnad för 40€ och den är säckig och fläckig (jag försökte fräscha upp dess grådaskighet genom att impulsivt kasta in lite klorin i tvättrumman när jag tvättade fodralen. Jag visste precis vad som skulle hända, men som den optimist jag är tänkte jag att det säkert blir snyggt. Den här gången. Jag tänkte fel.) och nu ska vi slå till och satsa på vårt livs soffa. Planen var egentligen att jag skulle ta bilen till Åbo nästa gång det är litterärt skapande (om en vecka) och ta hem soffan i den. Fäller man ner alla säten får bilen ett gigantiskt lastutrymme. Men soffan är 13 cm för lång! Gah! Så nu får jag bara beundra den här bilden ett tag till och fundera på alternativa lösningar. Samt öva mig på tålamod. (Som om det var något nytt.)


Bild från ikeas hemsida. Tack tack.

Damma mattor

Hur gör ni när ni dammar mattor? I Jakobstad klättrade vi oftast upp på barnens rutschkaneavsats (utomhus, ja) med alla mattor och dammade dem därifrån, här har vi inte någon hög plats att stå på. En gång bar jag ut en stol och stod på den och dammade. Det kändes inte helt hundra.

Hur gör ni? Piskar ni dem? Dammsuger ni dem? Dammar ni dem? Från balkongen, en stol eller annat? Är ni långa eller korta? Hur räcks ni? Eller har ni inga mattor?

Som ni ser är det här ett stort bekymmer för mig. Det skulle gå ganska snabbt att städa här om det inte vore för mattorna. (Det är bra att jag har något att skylla på.)

22 januari 2015

Gulliga saker Edda gör

Det här är inte intressant för alla, men säkert för någon. Edda är ett år och åtta månader och kan en massa saker nuförtiden.
  • Hon har börjat prata. Flera ord i rad, dessutom. Men det gäller att känna henne för att fatta vad hon menar, de flesta stavelser mimar hon bara. Ord som hörs bra är "MINA!" (det ropar hon alltid om hon vill ha något, det är både otrevligt och gulligt, "HEJ!", "DIIDUNN" och "S-A" (Det sistnämnda betyder oftast Lovis, men kan också betyda mysli, eller Jonas, hennes morbror).
  • Hon har slutat svara nej på allt. Numera kan hon också säga ett glatt "M-m" medan hon nickar en gång och höjer ögonbrynen. Det betyder alltså ja. (Fast rätt ofta luras hon lite och svarar ja på sånt som inte är sant.)
  • Hon sjunger. Hon har hittat på en egen sång med texten "aaa-a-aaa-aa... mina!" En kväll satt hon på sin stol och sjöng den, sen avbröt hon sig och plirade finurligt mot mig och berättade: "mina, sung" (att hon sjöng "mina", alltså).
  • I dag tog hon ett vykort Faffa och Peggy skickat från Chicago, sedan hämtade hon en pytteliten plasthund och berättade en massa saker om kortet åt hunden. Hon höll upp den och visade kortet åt den och tittade turvis på den och på bilden.
  • På öppna förskolan tycker hon mycket om att sjunga. Hon kan rörelserna till de flesta låtarna men sjunger aldrig med själv, visar bara, noga.
  • Hon är väldigt frimodig i köket och serverar sig allt möjligt. Hon älskar mysli. Idag åt hon också lite gammalt ris som hon hittade i en sopskyffel. Frukt gillar hon. Och gröt.

En dag

En vanlig dag fick vi. En dag då ingen var hemma från skolan, en dag då Eddas näsa inte rann som en kran och då vi kunde gå till öppna förskolan istället för att gå hemma och irritera varandra.

Det var i går. I dag är alla barnen hemma igen. Lovis och Idun har inte feber men jätteont i halsen och svullna, röda tonsiller. Edda snorar omkring som vanligt. Jag vet att det här är mångas vardag just nu, men vi har varit så utsatta för förkylning, stegring och gnäll detta läsår att mitt tålamod är helt slut. Alla år hittills har varit väldigt förskonade från långvariga sjukdomar (trots barn i skola och dagis). Det är jag givetvis glad och nöjd över. Jag undrar vad det beror på att de nu, plötsligt, har olika flunssor som löper stafett med varann. Är det för att bakteriekulturen på Åland är annorlunda än den i Österbotten, och vi inte är vana? Eller är det familjens nya stressiga vardag som syns i barnens hälsa? Har Caj haft en helande inverkan på dem när han har varit hemma med dem, en helande effekt som nu är puts väck när han jobbar? Eller är det mitt dåliga humör som gör dem sjuka? Vi äter lika bra och sover lika mycket som tidigare, så det borde ju inte ha med maten att göra...

Jag borde inte klaga, de har inte hög feber eller är jättesjuka, utan balanserar hela tiden precis där på gränsen. Vi vill inte skicka dem till skolan där de smittar ner andra och ändå inte riktigt orkar hänga med, men att ha dem hemma är också jobbigt för alla, för de är lite för friska för att ligga och vila hela dagen.

Denna illustrerade tweet av Basse kunde handla om vårt liv just nu, fast det inte regnar.


20 januari 2015

Vill flytta ut i skogen

Om man har rört sig på Facebook idag har man sannolikt snubblat över en länk till den här artikeln

I korthet: Ett av högstadierna i Mariehamn (det högstadium som Lovis och Idun och Edda kommer att börja i ifall vi bor kvar exakt i den här delen av Mariehamn i många år till) har ordnat en föräldrafri julfest där det genomgående temat har varit sex. I en insändare och ett par artiklar har många exempel på innehållet återgetts, och det handlar inte om en eller två sketcher med några snuskiga skämt. 
Nej. 

I en video till en poplåt presenteras två deltagande elever som porrstjärnor. I videon visas en scen där den ene eleven stryper den andra i en anspelad sexscen med ett bälte. 
En lärare har medverkat på scen, i form av en tysk sexdoktor. Utdrag ur en av dialogerna med doktorn:
- Är det okej att byta tjej varje vecka?
- Det är inte bara okej, det är nödvändigt. jag skall förklara varför: det är en hygienfråga. Efter en vecka är tjejen ganska smutsig och måste bytas ut. Aldrig längre än en vecka, killar, kom ihåg det.
Det har varit bara rumpor, det har varit nunnor som piskats med bälten och det har varit grova skämt med innehåll som går långt över vad en sjua, åtta eller nia ens skall känna till.

Det här är kontentan av julfestprogrammet i skolan där över 40% av tjejerna i en undersökning berättat att de blivit sexuellt trakasserade i något skede. Med en sån här syn på sexualitet och integritet, på kvinnligt och manligt, är jag inte ett dugg förvånad över det resultatet. Det allra värsta är att rektorn försvarar hela tilltaget med att "ingen har sagt att de känner sig kränkta", "många skrattade" och att den ansvariga läraren inte tycker det är så farligt att man raljerar över något som är en del av elevernas vardag och försvarar sig med att målet med programmet var att göra något "lite häftigt". Vad är det för ett försvar?

Jag har nån gång hört att det gemensamma för ungdomar som mår så dåligt att de inte kan bo hemma utan måste omhändertas är att de har saknat gränser. Nu har jag inga vetenskapliga belägg för det här eftersom det är något jag fått höra muntligt för många år sedan, men jag är ändå benägen att tro att det ligger mycket sanning i det påståendet. Det ligger i en växande människas natur att undersöka hur långt hon kan gå i olika situationer. Man litar (förhoppningsvis) på att ens föräldrar eller andra vuxna i ens omgivning styr in en på klokare vägar om man virrar bort sig. Men om ingen säger stopp slutar det i många fall med att man har gått längre än vad som känns bekvämt i efterhand. Det att rektorn påstår att ingen kände sig kränkt: hur vet han det? Jag tror att steget till att våga vara den som ifrågasätter något som lärarna godkänner och uppmuntrar, trots att det är nedvärderande, förminskande och fel är långt. Säg den ledsna sjua som vågar knacka på lärarrummet och säga "jag kände mig inte bekväm med det här programmet, kan vi prata om det?" Jag tvivlar på att den personen finns.

Det är så mycket som är sjukt i det här.
Det är sjukt att högstadieelever är så avtrubbade inför den här jargongen att de inte reagerar på ett sådant här program med annat än ett skratt.
Det är sjukt att lärarna är så avtrubbade att de inte reagerar på att ungdomarna väljer det här programmet. Sjukt att de inte stoppade det.
Det är sjukt att ledningen inte tar ansvar för det utan väljer att komma med undanflykter.
Det är sjukt att porrprogram får förekomma, medan man river upp himmel och jord för att slippa sjunga psalmer på skolavslutningen.
Det är sjukt att man tappat verklighetsuppfattningen så pass att man inte bara uppträder med sådant här utan också, utan att blinka, lägger upp en video av julfesten på youtube. (Den har sedermera gjorts privat, men innan dess fanns programmet, inklusive nakna rumpor och piskning, till allmänhetens beskådan. Om och om igen.)

Efter att ha diskuterat det här på facebook längs med dagen, skrivit ett brev till skolledningen och läst Amandas utmärkta blogginlägg (och andra facebookinlägg) om saken kan jag sammanfatta: 

Jag är glad över det engagemang och den avsky de flesta visar när det här diskuteras. 

Samtidigt vill jag flytta ut i skogen, bli helt självförsörjande och inte befatta mig med den här hemska världen på ett tag. Tillsammans med Caj och barnen, så att de aldrig, aldrig ska behöva gå i en skola där sådant här förekommer. (Ja inte Caj förstås, han har redan gått i skola i 20 år, han är färdig.)

19 januari 2015

Åländsk välfärd

Innan vi flyttade hit till Mariehamn fick vi höra om den åländska välfärden. 

Visst är det annorlunda här på många sätt. Mest har vi reagerat på den höga prisnivån. Maten är dyr. Husen är oerhört dyra, ska vi nån gång köpa ett får vi räkna med att betala 300 000€ (hittar vi något billigare måste det förmodligen renoveras så pass att slutsumman ändå blir densamma). Till och med att gå på loppis är dyrt. Och ålänningarna lär vara de mest belånade människorna i hela Finland (jag har inga fakta att gå på här, men har hört det från flera håll). Så här långt var jag inte särskilt imponerad av den mytiska, åländska välfärden.

Men på ett par plan är det oerhört tydligt att den åländska välfärden inte bara är en myt. Det är när det gäller barnen. 

Vårdpenningen är mycket högre här än på fastlandet, i vissa kommuner får man över 500€ i månaden. Mariehamns kommun har ett av de lägsta vårdbidragen, det ligger på strax under 400€, så det är också högre än jag är van vid. 

Och skolorna tar så oerhört bra hand om sina elever. Det ordnas temadagar, de får besök av teatersällskap och författare. Eleverna får nya, fina böcker, egna skoldagböcker där läxorna ska skrivas in och har tillgång till ett helt underbart bibliotek med personal. Om barnen börjar redan klockan åtta serveras de ett extra fruktmellanmål som skolan bjuder på. Extra, jo, för här har man också en schemalagd fruktstund varje dag. Till den schemalagda fruktstunden har barnen hittills tagit med egen matsäck, men idag fick alla föräldrar ett meddelande om att det inte längre behövs. Går man i årskurs ett bjuder skolan på det mellanmålet också, från och med i morgon.

Caj och jag konstaterade att det här kanske är enda gången hittills i våra liv som vi varit med om att man inte har meddelat om en sparåtgärd, utan om motsatsen. Och utan pompa, skryt och ståt, dessutom, bara ett sakligt meddelande om att saker och ting blir bättre. Heja Åland! Och tack tack!