29 mars 2015

Bibliotekssnark

Äntligen är min ansökan till Taike klar. Statens konstnärsstipendium alltså. Det här är första gången jag har lagt med kopior av olika recensioner mina böcker har fått, jag har liksom inte tänkt på det tidigare. (Ni som söker stipendier, brukar ni alltid sätta med sådana?)

I övrigt har mitt fantastiska skrivflow från februari och början av mars lugnat ner sig. Med andra ord har det varit lika trögt som vanligt att pressa ur mig den planerade mängden. Tur att jag har lärt mig att tvinga mig att skriva också när det inte går lika bra. Men det är långt ifrån lika roligt, jag har bara lust att lägga mig ner och sova hela tiden då det är så här, men det går ju inte, för då blir det ingen bok (ja och så sitter jag ju på bibban, tvivlar på att de övriga biblioteksbesökarna skulle uppskatta en snarkande trebarnsmamma hängande över ett skrivbord). Tur att jag vet var jag är på väg i historien i alla fall.

28 mars 2015

Drömmar om rymden

Jag har obehag för rymden. Vilket jag kan medge att är lite konstigt, med tanke på att jag i princip bor i rymden. Mitt obehag beror antagligen på att rymden är så ofattbart stor och otillgänglig. Det beror också på att det sätts så mycket resurser på att utforska rymden, resurser som jag tycker man kunde använda till andra saker som biståndshjälp och miljöräddning. (Fast nu var det ju inte världsekonomi det här skulle handla om, utan om rymden, ja.)

Jag har sällan mardrömmar. Men de senaste åren har jag flera gånger drömt om sci-fi-aktiga rymdfärder, inte alls så där som rymdfärder är på riktigt, med stora, vrålande raketer och vita dräkter. Nej, i samtliga drömmar har man tagit sig till andra planeter med något som påminner mycket om vanliga flygplan. Ändå har jag hela tiden känt på mig att det är mycket farligare och att sträckorna är mycket längre, under resorna har jag varit fylld av ett ständigt obehag och en krypande rädsla. Det här är inte normalt. Vad som helst kan hända. Jag borde ha stannat på jorden. Ungefär.

I natt for jag till en annan planet igen. Farkosten gick egentligen till en planet som Jorden hade goda förbindelser med, men av nån anledning hade jag (och några till, minns inte vilka) planerat att hoppa av tidigare. Jag var orolig för hur det skulle gå till, det snöade och jag visste inte ens om jag var tvungen att hoppa av i farten eller om de skulle landa ordentligt. Slutligen visade det sig att de landade så grundligt att det inte var några problem alls att ge sig iväg. Det var bara var att se van ut, klä på sig ytterkläderna (det var väldigt kallt där) och självsäkert traska ut via en bred landgång av metall, som från ett bildäck på en båt, ungefär. Ingen kollade nånting, farkosten flög iväg och vi var framme. För jag var inte den enda som smet i land, vi var tre eller fem personer, har jag för mig.

Vi hade hamnat i en stad. Tillsammans med en annan av flyktingarna slank jag in i en restaurang, eller ett café, det låg på andra våningen i ett gammalt trähus. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare nu då jag äntligen hade lyckats ta mig i land. Innerst inne hade jag kanske trott att det inte skulle gå. Jag tog långsamt av mig jackan, sedan koftan. Jag hade inga pengar, men försökte se ut som om jag hade alla avsikter i världen att köpa en kopp te. Jag skulle bara klä av mig först.

Jag tittade ut genom fönstren som immade av värmen från en kakelugn som dundrade en bit bort. Ganska mycket folk rörde sig på gatan. Efter en stund upptäckte jag uniformerade, uttryckslösa människor patrullera mellan alla vanliga medborgare. Jag visste att de hade fått korn på oss, de illegala flyktingarna.

När de kom in genom dörren till caféet fick de syn på oss direkt. Jag och den andra flyktingen (är nästan helt säker på att det var en bekant från mitt verkliga liv, men jag har ingen aning om vem) blev inklämda i en skrubb av en kvinna som stirrade dött framför sig medan hon försökte få oss att läsa upp ord från ett papper, för att bevisa att vi hade något där att göra. Orden var skrivna med ett annat alfabet och jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig ur den här situationen. Personen bredvid mig kunde tydligen tyda bokstäverna, jag härmade henne men mumlade och sluddrade så det inte skulle höras att jag inte riktigt behärskade språket på planeten. Slutligen frågade vakten vad jag gjorde. Jag svarade ärligt att jag var kulturarbetare, och då var det plötsligt inga problem längre att jag tagit mig in i landet, eller in i den världen. Sen vaknade jag.

(Slutsats: min tilltro till kulturarbetarens makt är tydligen väldigt stark, åtminstone på ett undermedvetet plan. Eller så tänker jag mig bara att det är mycket lättare att vara kulturarbetare på andra planeter.)

25 mars 2015

Kulturchocken

Dagtid brukar Edda och jag gå till öppna förskolan åtminstone ett par dagar i veckan. Det är roligt. Där finns en massa trevliga människor.

En av dem som jag har umgåtts med mest av alla heter Sara. Hon är ålänning sedan sju år tillbaka, men kommer ursprungligen från Sverige. Idag avslöjade hon en jätteintressant kulturskillnad mellan Sverige och Finland som är helt omöjlig att gissa sig till om man inte har bott i det ena landet och sedan flyttar till det andra.

Nämligen. I Sverige, om någon hälsar på hos hos en för första gången och tar en liten tur i hemmet, skulle man aldrig komma på tanken att inkludera sovrummet i husesynen. På sin höjd kan man lämna sovrumsdörren på glänt och vifta lite förstrött "där är sovrummet", innan man raskt går vidare. Sen lämnar man det ämnet. Det skulle inte komma på fråga att bjuda in gästerna i kammaren för att se sig runt. Det är för privat.

Jag blev alldeles till mig, både av förvåning och iver. Det här hade jag aldrig anat! Hon berättade också att hon själv är betydligt obekvämare med att gå in i andras sovrum än med att andra tar sig in i hennes sovrum, så starkt rotad är känslan av rätt och fel beteende i den här frågan. Jag undrade naturligtvis hur hon upplevde det första gången hon hälsade på hemma hos oss, då jag inte bara drog runt henne i hela huset utan till och med uppehöll mig, henne och våra barn i mitt och Cajs sovrum en lång stund eftersom jag hade en maskin tvätt att hänga upp. "Tja", sa hon. "Först var jag lite obekväm, men när det visade sig att vi hade en mission där kändes det helt okej."

Jag undrar hur många gånger jag har trampat i klaveret. Jag tvekar aldrig inför att stövla in i nåns sovrum under en husvisning. Jag är inte det minsta obekväm med att nån kommer in i vårt sovrum heller, för den delen, Caj och jag valde ju till och med att sova i ett genomgångsrum under flera år. Nemas problemas. Å andra sidan har jag inte gått runt i särskilt många hus i Sverige, så kanske jag inte har gjort bort mig totalt. Och nu slipper jag det, när jag bär på den här värdefulla vetskapen!

En annan sak vi kom att tala om är badrumsskåp. Inte så att jag tycker att man tvångsmässigt ska gå och snoka i någon annans badrumsskåp nej, men om till exempel toapappret är slut och jag inte ser en ny rulle ligga framme skulle jag utan tvekan öppna skåpen och kolla om det finns en ny rulle där. Detta är också ett stort no-no i Sverige. I badrumsskåpet ska man kunna förvara sina allra hemligaste hemligheter.

Jag tycker sådant här är o-er-hört spännande att upptäcka. För en sådan här känsla för vad som passar sig och vad som inte passar sig är jättesvår att uppfatta på avstånd, via teveprogram eller filmer.

Sara lyfte förstås fram att hon ingalunda talar för alla svenskar när hon berättar om den här skillnaden, men en annan av våra kompisar hade iakttagit exakt samma beteende när hon fick besök av en svensk kvinna, som var totalt ointresserad av att gå in i sovrummet under husesynen, och Marc Levengood lär ha noterat samma beteende i någon krönika.

Visste ni om den här skillnaden?

Sockerfri kladdkaka

När jag hör ordet "sockerfri" tänker jag på smaklösa karameller med en massa underliga sötningsmedel. Den här kakan är verkligen inte sån.

Receptet delade min gamla kompis Magdalena (eller Getabocken, som jag av nån anledning kallar henne, minns inte riktigt varför) med sig av här på bloggen för ett par månader sedan. Igår provade jag, den var väldigt lättlagad, men nästa gång jag gör den tänker jag grädda den 15-20 minuter istället för 10 som det står i ursprungsreceptet, den var nästan lite för kladdig för min smak. I övrigt: en total hit! Verkligen supergott! Prova!

Kladdkaka utan socker och mjöl


3 ägg
10 dadlar
2 dl mandelmjöl
1 dl kokosflingor
5 msk kakao
1/2 dl kokosolja
1 msk honung
1 tsk vaniljpulver
1 tsk bakpulver
En nypa salt

Hur gör du?

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa dadlar och kokos i en matberedare eller i en Vita-Mix (det gjorde vi – funkar hur bra som helst). Häll i mandelmjöl, kakao, vaniljpulver, bakpulver och salt och mixa lite till, eller blanda för hand. Det funkar inte så bra att hälla det i Vita-Mixen. Smält kokosoljan och häll ner i smeten tillsammans med honung och ägg. Se till att det är en jämn smet.

Smörj en form med kokosolja – jag använde en som var ungefär 20 cm i diameter– och pudra över kokosflingor. Häll smeten i formen och grädda i ugnen i 10 minuter, den är fortfarande rejält kletig när du tar ut den. Ställ formen i kylen minst en timme innan servering.

Servera med vispad ekologisk vispgrädde eller vispad kokosgrädde om du är laktosintolerant eller inte äter mejeriprodukter.

Källa: (studerandehandikapp)
http://www.ledgenomexempel.se/den-basta-kladdkakan-nagonsin-utan-socker-och-mjol/

24 mars 2015

Receptslaven

När jag studerade fuskade jag som bara vad när jag gjorde mat. Jag ville inte köpa konstiga matvaror som bara skulle användas en gång. En ädel tanke förstås, men å andra sidan resulterade det i att all mat jag gjorde smakade ungefär likadant. Och det var rätt trist.

Därför avgav jag i något skede ett nyårslöfte: att sluta fuska med ingredienser i olika recept. Som så ofta när jag ställer in mig på något går det inte på en gång, men efter ett år eller två, rentav tre, hade jag blivit mycket bättre på att göra god mat enligt recept. Så till den milda grad att jag idag är helt beroende av receptböcker.

Fast jag i andra sammanhang tycker mig vara en ganska påhittig typ tycker jag det är så oerhört skönt med recept där det står exakta anvisningar (det bästa är om till och med salt- och pepparmängden är angiven, så jag inte behöver improvisera alls!). Vissa kokboksförfattare är så pålitliga att jag vet att deras recept levererar (hm, var det inte nån här som hade just det ordet som rys-ord?), det är bara att bläddra fram till något som ser gott ut och kocka loss. Varje vecka när jag planerar maten sitter jag och tittar i våra receptböcker, väljer ut sånt som jag har lust att laga, eller sånt som ser gott ut, eller sånt som jag vet att är gott, och skriver en lista. Parallellt med detta gör jag upp en inköpslista, jag är så fruktansvärt organiserad att min lärare i huslig ekonomi skulle skratta av lycka. Sen handlar nån av oss och sen behöver man inte bekymra sig om matplaneringen på en hel vecka. Det är världens bästa system.

Jag tycker vi äter väldigt god mat här hos oss. Och jag tar absolut inte äran för den godheten, det handlar ju om att jag, eller vi, är bra på att läsa innantill, duktiga på att följa instruktioner, lydiga små slavar.

Tanken har emellertid slagit mig några gånger: kanske jag borde börja träna mig på att komma på egna recept och inte förlita mig så på sånt som andra har hittat på. Kanske jag borde bli bättre på att improvisera?

Fast å andra sidan: varför det? Det finns ju en massa bra recept och det är jätteinspirerande att prova på nya saker som jag vet att jag aldrig skulle komma på själv. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att man jämt ska vara påhittig och ivrig och hurtig och på topp.

Använder ni recept? Vilka böcker är era favoriter i så fall? Och om ni inte använder recept: hurudan mat lagar ni riktigt?

23 mars 2015

Höstkatalogen!

Schildts & Söderströms höstkatalog har kommit! Åh så många spännande böcker att se fram emot. Titta bara!

22 mars 2015

En värld full av liv

Redan för flera veckor sedan fixade vi biljetter till projektet En värld full av liv, som har spelat för fulla hus på Alandica här i Mariehamn hela helgen. I kväll var det vår tur att gå på show.

Lovis och Idun och jag var mycket taggade. Vi hade förberett oss genom att titta på filmen Lejonkungen, som konserten baserar sig på, och barnen har lyssnat på musiken så mycket att jag har hört Simbas röst i öronen till och med om nätterna. Och det var jättebra att göra sig redo på det här sättet, det är så väldigt mycket roligare att ta del av en föreställning om man vet lite om berättelsen och känner igen musiken. Barnen är i precis rätt ålder för den här typen av underhållning. Jag med, förresten.

Och om om våra förväntningar uppfylldes! Kören var enorm och dansant, scenografin och dräkterna var jättesnygga och musiken var fantastisk! Början var så mäktig att jag satt med gråten i halsen (ja, jag är en känslig typ) och jag hade lust att sjunga med i de flesta låtarna, men jag höll mig. En bonus var koreografierna som gjorde allting mycket mer levande. Det är synd att vi var på den sista åländska föreställningen, annars hade jag verkligen rekommenderat att alla här på ön skaffar sig biljetter direkt.

Men jag har goda nyheter! Hela showen kommer till Jakobstad om en vecka, till Runebergssalen. Det ordnas buss från Vasa om man är hågad men inte orkar köra fram och tillbaka på en kväll (bussen stannar längs vägen så man kan hoppa på i Kvevlax, Vörå, Oravais, Munsala och Nykarleby också). Barnkören är delvis från Karleby (leds av Heidi Storbacka) och solisterna i Österbotten heter Emelie Sund, Sören Lillkung, Jessica Riippa, Otto, Ella och Mikael Svarvar, Astrid Stenberg och Joel Forsbacka. Jag är därför helt säker på att kvaliteten på sången är precis lika strålande som här i Mariehamn.

Nilla, som är ledare för Öppna förskolan där Edda och jag brukar hänga om dagarna, sköter om biljettförsäljningen och bad hälsa att det fortfarande finns biljetter kvar (här finns mer info om var man kan skaffa dem).



(Detta inlägg är delvis ett samarbete med Ålands projektkör, delvis ett samarbete med min stora kärlek för överdådiga föreställningar som får ögonen att tåras.)