Hå hå vad jag bloggar lite nuförtiden. Jag orkar inte. Hettan. Barnen. Tröttheten. Ni vet. Det blir säkert bättre när dagarna får lite mer struktur och ordning om ett par veckor. Fatta förresten att sommarlovet är över helt snart. Hur gick det till? Det här har kanske varit den kortaste sommaren i mitt liv.
Förra veckan åkte jag till Österbotten med barnen på tisdag, Caj anslöt sig till oss senare i veckan som den förvärvsarbetande man han numera är. Där träffade vi en hel del folk (främst släktingar), gick i Prideparaden (åh så mycket kärlek och finhet, det var verkligen en minnesvärd upplevelse. Läs förresten vad Amanda har skrivit om diskussionerna kring evenemanget, hon är så klok och vis den kvinnan att jag vill trycka upp ungefär allt hon skriver på olika skyltar som jag skulle kunna sprida över världen), simmade många fler gånger än jag sammanlagt gjort under de senaste somrarna, kalasade med Lone som fyllt två, besökte gammaldags torg med Aja, åt mycket glass och körde väldigt, väldigt mycket bil.
Och nu är vi tillbaka på Åland igen. Det är faktiskt rätt skönt att vara "hemma" (jag undrar i vilket skede jag kan ta bort citattecknen här).
Vid ett tillfälle när vi kom från Nykarleby och närmade oss det Jakobstadsavtag vi i vanliga fall skulle ta för att åka hem fick jag ett nyp i hjärtat och tänkte "åh, så fint det vore att få svänga in och åka hem nu. Parkera bilen på gården, låsa upp dörren, stiga in. Och allt skulle vara som vanligt, alla saker på sina vanliga platser och det skulle bara vara att gå in i vardagslivet igen." Det var sorgligt att tänka så, jag vet ju att det inte GÅR.
Men sen hälsade vi på våra hyresgäster som funnit sig tillrätta på ett ypperligt sätt, vi fick se deras fyra kycklingar som Lillan hade kläckt fram och det kändes verkligen på stämningen att det inte är vi som bor där nu, att vårt hem har blivit deras hem, precis som det ska vara. Och då kändes det inte lika jobbigt längre, konstigt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar