Min bror, min svägerska och deras barn har varit här sedan söndag och jag känner mig så vederkvickt (bortsett från att nätterna har blivit alltför korta). Jag älskar när de installerar sig här som om det här var vårt hem (det är det ju, men jag har inte vant mig vid tanken riktigt ännu) och allt känns som vanligt, utom att vi har bytt ställe. Samma rutiner, samma okomplicerade sätt att fördela uppgifter, samma vardag som vi delat så många gånger förr, både i Jakobstad och Vasa.
I söndags, när Jonas och Saija anlände, hade vi Emmas och Karins familjer här på pizza också, det var roligt och galet, barn överallt och många röster på samma gång (vi var sjutton personer). Idag åkte vi alla ut till Hellesbysand på lunch till Emma och Marc, jag och våra barn provade på Ålands lokaltrafik, vilket fungerade väldigt bra, och sen kom Caj dit med bilen direkt efter jobbet.
På torsdag hämtar vi vår nya (begagnade) soffa från Uppsala. Och på fredagen en hylla som jag också hittade på blocket. Samt lite lampor och annat smått från Ikea som kanske gör det mysigare här. (Stämningen från sju nakna glödlampor är trots allt något ...kal.)
Men faktiskt. Det börjar kännas alltmer som hemma. Och när Saija och jag för en stund sedan tog en promenad här i kvarteren runtomkring konstaterade vi att här finns förfärligt många fina hus. Små, söta och gamla, precis som jag gillar dem. De är säkert jättedyra. Men att titta är alldeles gratis. Och trevligt, för då får man alla hus på en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar