27 januari 2016

Drömmen om hängbröst

Linn, Amanda och Nanó, (och säkert många andra), har redan bloggat superbra om det här med kroppsideal och skönhetsoperationer och sånt som alltför många (också jag) sätter alltför mycket tankekraft, tid och pengar på. Det har sagts mycket bra. Och ändå känner jag att också jag vill säga något. Trots att jag har suttit och nickat och hållit med tror jag att det finns en poäng i att också jag bloggar om det. Ju fler vi är som granskar strukturerna, desto större chans är det att vi lyckas prata sönder dem. Det är alltid lättare att kämpa mot ett dåligt system om man vet att man inte är ensam om det.

För några veckor sedan bloggade jag om något som tangerade dethär, nämligen hur långt ifrån varandra känslorna och förnuftet står när det gäller skönhetsideal. Bröstoperationsdiskussionen handlar egentligen om precis samma sak. Om att någon annan har synpunkter på hur våra kroppar borde se ut, och att vi å ena sidan kan fatta att det är en bluff, samtidigt som vi å andra sidan inte kan låta bli att känna oss fel. 

Det finns ett system som går ut på att vi alltid ska vara lite missnöjda. Missnöje säljer skönhetsprodukter, viktminskningstjänster och dyra operationer. Dessutom använder vi tiden på ett dåligt sätt, istället för att förbättra världen sitter vi och funderar på hur vi ska göra för att uppfylla ett skönhetsideal någon annan har skapat. För det är ju faktiskt inte jag som har hittat på vad jag tycker att är snyggt. Inte från början. 

Ett exempel: när jag och min kompis var barn bad vi: gode gode Gud, NÄR ska vi få hängbröst. Långa bröst var det snyggaste vi visste. De kvinnor vi kände och beundrade (alltså våra mammor) var våra ideal och vi tyckte det var så snyggt när de stod med armarna i kors och brösten stöttades av underarmarna. Det var innan vi hade lärt oss vad som förväntades av ett par bröst. Och det är så sorgligt på något sätt, när vi äntligen fick vår barndoms drömbröst tyckte vi plötsligt att de var fula och oattraktiva, bara för att de inte såg ut som på teve.

Ni vet den berättelsen om att man har två vargar inom sig (en är god och gör ingen illa, den andra är full av ilska och ursinne, och de är i ständig kamp med varandra. Den man matar, vinner). Jag tänker mig att det här med kroppsideal är liknande. De ideal vi matar, vinner. Och vi har faktiskt ett val. Vi kan välja kampen mot den egna kroppen (en kamp vi slutligen ändå kommer att förlora). Eller så kan vi välja kampen mot ett skruvat utseendeideal, en kamp vi faktiskt har en chans att vinna?

Om vi pratar om det här, gång på gång, påminner varandra om att vi alla har våra komplex men att det faktiskt inte är det viktigaste i världen, och att det inte är en långsiktig lösning att vika sig för de utseendeideal som råder, kanske vi kan bromsa hetsen? Om vi inte pratar om det är det lätt att tro att alla andra är nöjda och snygga, eller att vi skulle bli lyckligare om vi såg mer perfekta ut. 

20 januari 2016

Det bästa alternativet

Det var ju skönt att vara ensam på hotellet. Jag gick in i något slags sjukdomsbubbla, tiden upphörde existera, jag förstod mig inte på klockan och kunde tillbringa långa stunder med att bara stirra. Nu när jag är hemma? Not so much. Det är bus och skrik och ljud och prat och spelkort och leksaker och sånt som hör till när man är många under samma tak.

Det uppvägs dock av att verklighetskänslan i någon mån har återvänt. Samt av familjens ljuva sidor: Edda, som pepprar mig med komplimanger och kramar (vad du är skööön mamma, OJ, vad du har fin klänning, men vad du har FINA örhängen! Å, mamma!) och Lovis och Idun som verkligen anstränger sig för att jag ska ha det bra (de kom t.ex. upp med en kopp perfekt tempererat te och iPaden som spelade musik från "lunga rum", nån avslappningsskiva de har hört på i skolan, samt en uppvärmd vetedyna för mina kalla fötter). Och Caj som ilade iväg till apoteket för att köpa en lämplig hostmedicin åt mig, och som gjorde varm saft och serverade kaka som han och Idun hade bakat. De tar hand om mig så bra, så bra (när de inte busar, skriker, har ljud, pratar, sprider ut spelkort och leksaker och sånt som hör till).

Vad kan man säga? Familjen är kanske inte det lugnaste alternativet. Men absolut det bästa.

Nästan hemma igen

Det här är nog den konstigaste resan jag nånsin har varit med om. Haha. Jag reste till Åland, såg inget annat än insidan av mitt hotell på två hela dagar, hade feber och var mycket förkyld, läste och tittade på Netflix, sov, insåg slutligen att jag inte kommer hinna bli frisk innan torsdag, bokade om returresan och är nu nästan framme i mitt eget hem igen. Febern hade lyckligtvis gett sig av i morse men min röst är i ännu sämre skick är igår, vilket jag trodde var omöjligt. Så inspirera högstadieelever GÅR helt enkelt inte, för ingen skulle göra vad jag säger.

Absurt att flyga till Åland för att vara sjuk. Jag är mycket mer förvånad än besviken, konstigt nog. Vad var det som hände, liksom? Mitt tillstånd försätter dessutom tillvaron i en töcken av overklighet. Finns Åland ens på riktigt? Eller har jag drömt?

19 januari 2016

Bröllopet

Nu ska jag inte jamsa mer om min sjuklighet (ja, jag är fortfarande sjuk och ja, jag är fortfarande på Åland), utan skriva lite om något Amanda bloggade om just. Egentligen tänkte jag bara kommentera l hennes inlägg, men det blev så långt att jag flyttade det hit istället.

Vi gifte oss ett år senare än Amanda och Fredrik, 2005, och jag tänker precis likadant som hon: så skönt att internet inte var lika stort då som det är nu.

Bröllopet blev så bra, så bra. Vi hade möjligheten att göra det precis på vårt sätt, just för att det bara var våra vänners bröllop vi hade att jämföra med (och där var det mycket mer frågan om inspiration än om tävling). Min brudklänning var ett impulsköp från en butik i Stockholm (hela köpet tog ca 1/2h, inklusive provning och beslut, tror jag) och Caj hade sin pappas bröllopskostym, som han bara bytte knappar i (själv). Vi hade inte ens funderat på brudbuketten förrän en vecka innan bröllopet, då gick jag in till blomaffären Asta i Nykarleby och kollade lite vad de hade och beställde spontant en massa nejlikor, i alla färger de kunde få in (jag minns att floristen såg lite skeptisk ut till min mycket ogenomtänkta plan, och jag förstår henne, för jag hade varken sett eller föreställt mig något liknande förrän just i den stunden), det blev i alla fall hur bra som helst. Vi hade hyrt in en kvinna som kunde skotska folkdanser som drog en dansstund med oss efter maten, det var jätteroligt. Vi hade också ett par folkmusiker som spelade violin och dragspel, vi hade en helstekt gris och vi hade inte en bröllopstårta utan kanske femton, som våra vänner hade bakat.

Det jag minns bäst från dagen är ändå hur otroligt lycklig jag kände mig. Att samla alla viktiga människor på ett ställe för att fira kärleken, finns det nåt finare? Ja, att gifta sig var så mycket roligare än jag kunde ana, och faktiskt inte alls särskilt stressigt. Jag minns att vi i något skede tänkte att ju mindre exakt vi planerade alltihop, desto färre saker fanns det som kunde gå snett. Och precis så var det. Det enda jag ångrar är att vi inte tog några officiella bröllopsfoton, visst finns det en del riktigt fina som våra släktingar och vänner har tagit, men det hade varit roligt att ha en hel serie, föreställer jag mig.

(Jag försökte leta i historiken efter gamla bröllopsbilder, det närmaste jag kom var det här inlägget som jag skrev när vi hade varit tillsammans i 10 år.)

18 januari 2016

Stackars mig

Efter att ha pratat med arrangörerna bestämde jag mig för att åka till Åland trots att jag hade feber igår. "Kom, om du orkar med resan, så ser vi dag för dag sen", sa de. Så jag körde hårt och tänkte att den nog passerar snabbt, den här flunsan. Jag brukar som sagt aldrig vara sjuk och Lovis blev bättre ganska snabbt.

Resan var horribel (det var -26 när jag startade och jag frös hela vägen trots att jag hade klätt på mig till tänderna) och så sjuk som jag var i natt kan jag inte minnas att jag har varit sedan 2012 då jag hade käkbensinflammation efter att ha tagit ut en visdomstand. Frossa, knyckig sömn (jag vaknade minst varannan timme), halsont, hosta och (antagligen) feber. Jag, en rishög.

Dagens skolbesök på Brändö (en elvatimmarsdag) blev till all lycka avbokat redan igår och jag får vila mig på hotellrummet hela dagen. Men jag undrar ändå om jag inte borde ha stannat hemma i Jakobstad. För som det känns nu finns det nog en risk att jag inte kommer att vara frisk i morgon heller. Jag svettas och fryser om vartannat, vågar nästan inte svälja och inte hosta eftersom de gör så ont i halsen och lungorna när jag gör endera. Hur jag ska klara av att prata inför en massa högstadieelever i fyra lektioner i morgon övergår för tillfället mitt förstånd. Men jag vilar, hinkar i mig te som om jag hade betalt för det, och hoppas på det bästa.

16 januari 2016

Hoppas det bara är inbillning

I morgon ska jag som sagt åka till Åland. Varje år ordnas en skrivtävling för alla nior, och detta år jag har fått äran att åka runt i skolorna och inspirera eleverna till att skriva.

Nå. Igår fick Lovis hosta. Idag hade hon 38,6 när jag mätte febern på henne. Och nu verkar det vara min tur, hela dagen har jag hostat, min kropp är helt sjuk överallt och jag fryser som en hund. Jag brukar sällan bli sjuk, så håll tummarna för att detta inte
bryter ut utan drar sig tillbaka. För det blir så otroligt jobbigt för alla om jag blir så sjuk att jag inte kan åka. (Och om jag istället kommer att vara så där halvsjuk är det nästan värre, hur ska jag klara av att vara inspirerande om jag helst bara vill dra täcket över huvudet?)

14 januari 2016

Glad Topeli!

Idag är det 198 år sedan sagokungen Zacharias Topelius föddes. Eftersom jag, i likhet med honom, är uppvuxen i Nykarleby, och dessutom har samma yrke som han (dessvärre misstänker jag att likheterna slutar där) fick jag den stora äran att komma och berätta lite om livet som författare för gymnasieeleverna.

Jag gillar skolbesök i allmänhet, men det är extra trevligt att bli inbjuden till skolor jag själv har gått i. Jag var supernervös dagen innan (man borde ju vara mer avslappnad på hemmaplan, men jag tyckte faktiskt att det var lite läskigt, mycket för att det ju var gymnasiet och inte ett lågstadium där folk i allmänhet är rätt okritiska), fast när jag väl var på plats var det bara roligt, jag hade absolut inget att oroa mig för. Eleverna lyssnade artigt på vad jag sa och skrattade till och med lite ibland. Dessutom fick jag skolans senaste årsbok, som var jättefin (själv satt jag med i årsbokskommittéen för den allra första årsboken som gavs ut i Topeliusgymnasiet, som förstås ser helt ålderdomlig ut nu, men som är väldigt rolig att läsa).


Bild knyckt från Topeliusgymnasiets facebooksida
På söndag flyger jag iväg till Åland där jag ska vara nästan en hel arbetsvecka och åka runt i högstadierna på inspirationsturné inför en skrivtävling. Dessutom ska jag sova på hotell och träffa trevliga vänner, hoppas jag (jag har bara hört av mig till en ännu, så jag håller tummarna för att de andra också har tid med mig). Och sen är det Runebergsvecka med en massa biblioteksprogram här i Jakobstad. Och Educamässa i Helsingfors. Och så ska jag skriva två kapitel till på läseboken mitt i allt det här också. Det mesta i pratväg är förberett så från och med söndag är det bara att hänga med i svängarna och använda mig av allt material jag har förberett.

Men fast jag gillar skolbesöken ser jag redan fram emot mitten av februari då jag kommer hinna skriva oavbrutet igen. För det älskar jag.

11 januari 2016

Ett alltför utelämnande inlägg

Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här. För jag tycker det är jobbigt och onödigt och pinsamt och jag vill inte alls tänka på det. Jag vill ju inte ens prata om det med någon. Men sen tänker jag att jag kanske inte är den enda som lever med det här dilemmat. Knappast är jag det. Och att nån kanske kan säga något som bekräftar att jag inte ska tänka mer på det här nu. För på egen hand lyckas jag inte sluta älta.

I några år nu har jag varit överens med mitt utseende. Jag har känt mig tillräcklig. Inte orkat tänka att jag inte duger. Jag har njutit av att äta, jag har njutit av att jumppa när jag har hunnit och har haft lust. Har jag sett en bild på mig där jag ser tjock ut har jag tänkt att det inte spelar så stor roll. Dessutom har jag haft en massa viktigare saker för mig. Förra året var galet och det var hemskt lätt att välja att hänga med familjen när Caj kom hem från jobbet, framom att stressa iväg på jumppa. No problem.

Jag har alltså varit ganska nöjd, känt mig fin för det mesta och inte oroat mig så mycket för min kropp.

Det enda som behövdes för att rasera det här var en liten kommentar av en bekant.

"Alltså nu måste jag fråga: är du gravid eller har du bara jättestor mage?" 

Taktlöst och dumt och det sa jag också åt den som kläckte grodan, hon bad om ursäkt, men skadan var redan skedd.

Jag var jätteledsen en hel helg men ville inte prata med någon om varför. De som inte hade tänkt på min kropp innan dess skulle absolut göra det om jag berättade om incidenten. Trots att det inte var jag som hade gjort bort mig var det jag som bar skammen. Jag önskar att jag var mera hårdhudad, att jag bara kunnat slå kommentaren ifrån mig, men det kunde jag inte. Jag trodde ärligt talat att jag stod över sånt här, men jag hade fel. Minst lika besviken som jag var över kommentaren, var jag över att jag brydde mig så mycket.

Å ena sidan borde jag fortsätta som förr. Jobba med att gilla mig som jag är. Vara den förebild för mina barn som de förtjänar. Inte en hysterisk, smygbantande mamma som innerst inne tycker det är viktigt att passa in i mallen, utan en förståndig, vuxen kvinna som accepterar att det verkligen inte är värt ansträngningen att försöka se ut som man gjorde när man var sjutton (nej, jag var inte nöjd då heller). Jag har kämpat med vikten förr och vet: det innebär ohälsosamt mycket funderande på mat, en hel massa ångest, en känsla av misslyckande de dagar jag inte klarar av mina krav, jobbiga sociala situationer där jag antingen måste förklara varför jag inte tar emot det som erbjuds eller göra mig själv besviken eftersom jag inte täcks tacka nej, samt en känsla av hyckleri eftersom jag aldrig skulle nämna något om viktminskning inför barnen trots att mitt huvud är fullt av tankar på kalorier och vikt. Det är helt klart inte värt ansträngningen, och det vet jag. För det slutar ju inte där, utan sen, när man äntligen har nått vikten, då ska den hållas. Det går ju inte av sig själv direkt (skulle det göra det skulle jag inte väga mer än jag önskar just nu).

Å andra sidan orkar jag inte vara missnöjd heller. Jag vill känna mig fin. Och fast jag vet att det ena egentligen inte har något med det andra att göra associerar jag "fin" med "smal". Helst ska jag bli smal rätt snabbt också, för jag orkar inte gå omkring och grubbla över om det i själva verket är så att alla innerst inne tycker jag är för tjock, det är bara det att folk är för väluppfostrade för att kommentera det.

Mina alternativ är att acceptera att jag inte ser ut som jag gjorde för 10 år sedan, eller att kämpa mot naturen. Att hänge mig åt fysiskt förfall eller att svika systerskapet och de feministiska idealen.

Den lilla kommentaren sved så pass mycket och så pass länge att jag tänkte "men lite 5:2 kan jag väl prova på". Sen googlade jag och bestämde mig för att testa, så länge det inte märktes. Låter det inte sjukt? Jo, det gör det. Helt vrickat. Som skåpsupande, men i en annan form.

Förra veckan hade jag således två dagar med halvfasta. Första dagen drabbades jag av en hemsk huvudvärk, jag hade säkert druckit för lite. Andra dagen gick bättre. Idag halvfastade jag också till en början. Men det går ju inte att sitta och jobba effektivt en hel dag på en deciliter havregryn.

Jag jobbade på en presentation. Vid tvåtiden började jag se suddigt och kände mig vinglig och matt. Jag övergick till att läsa igenom ett manus. Kände mig placerad vid sidan av verkligheten. Konstaterade så där lite utifrån att det här är helt absurt. Kom hem, var så hungrig att jag mådde illa. Caj stod och lagade mat. Det doftade gudomligt. Jag var arg som ett bi, både på mig själv och på världen. Jag bestämde mig för att sluta med de här dumheterna. Sen åt jag. Det var gott. Men inte känner jag mig som en vinnare, precis.

Bantar jag sviker jag mina egna ideal.
Äter jag sviker jag de ideal som obönhörligt tränger sig på utifrån och som jag tydligen inte kan ignorera, trots att jag vill.
Hur jag än gör blir det fel.
(Och nu har jag angst över att publicera det här. Men jag blundar och klickar i alla fall. Om inte för annat så för att dementera misstankarna om att jag är gravid: det är jag inte.)

6 januari 2016

En väldigt slumpmässig bildsamling

Jag har skaffat en ny dator. Den har mindre hårddisk än min gamla och jag blev slutligen tvungen att gå igenom alla 13 000 bilder jag hade (jag har raderat så många höns, kaos, matportioner och grimaser de senaste dagarna att det är snudd på sanslöst). Just nu är jag nere i 8200 bilder och jag är ännu långt ifrån mitt mål, alltså att gå igenom bilderna ens en gång, hastigt, och ta bort de värsta. Suck. Det fina är dock att jag hittar en massa roliga bilder också. Varsågod, ett axplock:

En kusinbild från 2012

Ett snyggt påskkort som Caj gjorde 2013

Ett ljuvligt födelsedagskort Idun gjorde till Lovis för länge sen

En ansiktsmålning som blev.. öh... bra.

Ett åländskt barngäng jag önskar fick ses oftare.

Lovis med en kyckling vid kinden 
En annan ganska snygg ansiktsmålning (de gjorde den själva!)

En hög människor jag älskar

En bild där jag verkligen ser likheten mellan Idun och Lovis

En otroligt oaptitlig bild av två gäddor ur en bok. Haha!

Edda som har "klätt sig varmt" när hon gick ut i höstkylan en gång.



4 januari 2016

Ett härligt liv

Egentligen hade jag tänkt vara ledig ända till torsdag, men bestämde mig för att gå en sväng till kontoret idag. Dels är det skrämmande länge sedan jag har säkerhetskopierat datorn, dels behövde jag en promenad. Jag har bestämt mig för att göra en kraftansträngning och promenera mera, det känns ju alltid fräscht efteråt trots att jag har svårt att komma mig ut. Däremot funderade jag på det här med d-vitamin. Alla är vi överens om att att man behöver vara ute under dygnets ljusa timmar för att få en behövlig dos d-vitamin. Men sen började jag fundera: HUR i hela friden ska man absorbera d-vitamin när man är inpackad i lager på lager på lager med tjocka vinterkläder. Genom ögonen? Jag fattar förstås att man kan googla, och ska kanske göra det nån dag, men inte nu.

Vårt hus är äntligen i sånt skick att man kan gå stumpfota inomhus. Ännu natten till julafton städade vi till halv två (jag) och halv tre (caj), med resultatet att vi faktiskt hade det riktigt fint på julaftons morgon, till och med julgranen hade fått komma in. Den var oklädd, vilket ledde till att vi kastade ut den redan på annandagen. Det kändes bakvänt att börja gräva fram julpyntet efter julafton. Men det har inte spelat så stor roll, vi har haft ett underbart jullov. Vi har ätit gott, spelat spel, eldat i båda kakelugnarna, haft massor av gäster (bara de senaste fyra nätterna har sammanlagt nio pers sovit över i olika konstellationer och omgångar, i natt kommer två av barnens kompisar och till helgen kommer ännu fler släktingar susande, däremellan har vi haft middags-, lunch och fikagäster). Och äntligen fungerar allting (utom vattenkokaren som gav upp igår. Efter sexton år!). Vi gjorde pizza på nyårsafton och insåg att vår nya ugn i kombination med Saijas nya pizzasten gör att vi kan grädda pizzor på bara 3,5 minuter. Wohoo. Alla våra gäster sov över, det är så skönt när ingen behöver tänka på att ge sig av utan alla går helt enkelt lägger sig när de blir trötta. Vi ryms så mycket bättre nu också, vem hade anat att ett sovrum till kunde göra så stor skillnad? (Rätt svar är förstås att vi kunde ana det, annars hade vi knappast byggt om och ut).

Ja, just nu känns livet riktigt härligt. Så där som ett lyckligt slut. Så där så att jag ibland funderar på att sluta blogga, för det finns liksom inte så mycket att tillägga. Fast äh, tänker jag sen. Jag har ju bloggat så länge, varför sluta nu? Kanske jag bara bloggar lite mer sporadiskt under en period.

Tusen tack för alla synpunkter på hallväggen, förresten! Den blev grön och skön, samma ärtgröna nyans som finns i tapeten.